Mannen, myten, legenden, Lars-Axel Jangbrand deltog häromdagen i återupprättandet av det stolta traditionen lomvandring. I korthet går det ut på att man går upp mitt natten, vandrar dit lommen bor och lyssnar till det sällsamma ropet från andra sidan.
När Lars-Axel, populärt kallad Jangis, invandrade från Östergötland kände han sig till en början lite vilsen i Tidaholm. Det fick honom att ta många tillfällen i akt att utforska Hökensås och de sjöar som där finns.
— Jag har nog varit vid alla sjöar på Hökensås genom åren och på lomvandringen häromdagen kunde jag bocka av den sista, Sydvattnet, berättar Jangis som också dristade sig till att skoja lite med hemsidans reporter när vi ringde upp för en intervju:
— Hallå, ja, det är Lars-Axel, förlåt, kan du prata lite högre, farbror har blivit lite lomhörd på gamla dar.
Från 1971 fram till att Lars-Axel gick pension 1998, höll han i traditionen att ta med sig deltagargruppen som bor på skolan på en vandring upp på Hökensås. Man måste starta tidigt, redan klockan två, för att smyga fram till små sjöarna i soluppgången. Det är då storlommen är som mest aktiv med sin mycket säregna sång. Eller läte. Eller lockrop. Eller är det just det rop från andra sidan som någon av våra stora nationalskalder kallat det. Sällsamt är det hur som helst.
— Just det här gången hörde vi inte lommen så mycket, desto mer hörde vi en samling råbockar som skällde. Om de var rädda för oss eller vi mer rädda för dem, låter jag vara osagt, säger Jangis.
De lärare som under dagen efter lomvandringen undrade allt om deltagarna helt hade tappat uppmärksamheten. Det var dock lite hörseln det var något fel på utan bara välförtjänt trötthet som tog ut sin rätt.
Och för dig som fortfarande undrar hur lommen låter, här har du chansen, glöm bara inte att skruva upp volymen på max.
Foto: Maria Rickardt. Förutom bilden på Maria där hon kollar bilderna på kameran, den har Lars-Axel fotat.